Jag..

Har suttit på bra musik.. Försöker samla alla tankar till en liten boll, så dom ska vara lättare att tas med.. Men det fungerar inge vidare, såfort en är fångad, rymmer en annan och tar plats i mitt huvud, tid & energi jag inte vill lägga.
Jag förstår inte hur man kan vara så ofattbart nöjd med sitt liv, sin situation & sina val, men samtidigt få sådana konstiga känslor? Hela dagen har gått upp & ner.

Ner imorse, när jag lämnade mitt hjärta på dagis. Separationsångest på hög nivå.. Är jag patetisk om jag erkänner att jag grät en skvätt? Om jag kunde skulle jag köpa mig en stuga i skogen, och tvinga honom att ha mig till sin enda vän även efter det att han fyllt dryga 40 år.. Bara vara.. Älskar honom så mycket att det värker i min kropp bara jag tittar på honom. Kan det vara hälsosamt? Man borde inte skaffa barn, med risk att förlora all normal syn på livet. Jag blir så stolt att mitt hjärta växer varje gång jag ser honom bli större. Han har massor av vänner, han är omtycket av grannar, både stora som små, min son. Han tar för sig, säger ifrån om något är fel & hjälper gärna dom lite mindre barnen. Idag har flera grannar varit inne hos oss och röjt i hans rum, det var kul att bevittna måste jag säga, även om det vart lite trist att behöva städa.. Igen.. Men han var så glad, så stolt, när alla ville leka med hans saker, och att dom stora barnen lekte med honom, att han var delaktig. Dom gick ut & lekte en stund till efter det nu på kvällen, innan läggdags. Han är stor min son, ha kan cykla med bara en hand på styret, sladda så stora pojkar blir imponerade & han blir vän med alla. Älskar så det gör ont, så ont att jag ibland vill gråta bara jag tänker på honom. Hur han ler, pratar, blir större.. Men samtidigt får jag ont i magen av att se det. Att han går längre från gården & leker. Att han inte vill leka med mig i sanden, utan vara med alla barnen & cykla, sparka boll, leka med bilar eller bara vara. Satt idag på balkongen & hörde dom leka, efter en stunds tystnad gick jag ner för att se vart dom tagit vägen, då sitter han & 2 andra barn på kanten till sandlådan & pratar. Det var häftigt, att höra deras diskussion, deras tankar..

Efter att ha lämnat på dagis kom ett stort uppkliv, då tränade jag. Första gången på över 3 veckor. Det var... häftigt är nog inte exakt rätt ord, men enormt skönt & uppfriskande. Det gjorde mig så glad! Hade lovat mig själv att ta det lungt, men väl på bandet ville jag inte hejda mig för det gjorde mig så lycklig, så började med att jogga 1 km, men sen sprang på 2 km på 11 minuter.. Det gjorde rätt ont, så cyklade några km innan jag gick in på gymet.. Vågade inte springa mer då.. Men på fredag har jag tid med en instruktör, som förhoppningsvist kan säga mig hur hårt & ofta jag får träna tills jag är helt läkt..

Dagen har passerat rätt bra efter det, men när Fabian lagt sig var det som jag hade ont i hela kroppen. Det är så mkt.. Universitetsansökan, csn-blanketter, vänner som kommer & går & jag får ingen ordning på det, nya bekanta som ska få någon plats och sådana som försvinner utan förklaring.
"Ska det vara såhär jobbigt att leva" tänkte jag när han somnat, men förstod egentligen inte vad jag menade, för jag är ju nöjd, tror jag. Jag vill komma in på universitetet, blir nog lärare, för utbildning inom något jag är bra på & tycker om, & även för nytt folk. & jag vill att min son ska bli självständig, trygg i sig själv & när han så småningom är vuxen, så pass stark i sig själv att han kan fatta egna beslut.. Jag gillar min lägenhet, mina grannar (med vissa undantag), mitt liv..

Nu mår jag bättre, lite bra musik & ett tangentbord gjorde susen. Längtar till fredag!

XOXO