Men då...

Dagen som började så bra! Gick till Willys & storhandlade, vilket resulterade i massa att bära på bussen hem, men jag tog mig ju in iaf :) Besök hos W, sen till lidl med henne, Molly & mamma. Hem & städa, vilket känns skönt att det är gjort..
Har tusen saker jag måste göra nu.. Skriva en sak till Nuevo, plugga, gå igenom alla papper som skräpar i köket, fixa saker tills imorgon.. Men allt som snurrar i huvudet är det han skrev förut.. Är så himla trött på det!
"Jag orkar inte det här", "Snart skiter jag i allt", "Jag kommer ringa familjerätten".. Vet knappt vad jag ska säga.. Jag menar, jag gör allt för Fabian. Jag gör allt för han ska ha en pappa som vill träffa honom, och som han vill åka till.. Jag ger dom tid, jag kompromissar, jag håller tillbaks i diskussioner & jag uppmuntrar Fabian när han känner att han inte vill åka. Vad får jag tillbaks? Ingenting känns det som, absolut ingenting.
Ett barn är trotsigt, & det testar gränser. Ett barn har känslor, liksom vi, så man håller det man lovar, man tänker på vad man säger & man får ständigt påminna sig själv om att "Det är jag som är den vuxna.." Ett barn ska överösas av kärlek, glädje, uppmuntran.. & du får så mkt tillbaks sen! Ditt barn älskar dig alltid. Ni finns alltid där för varandra, håller om varandra om det hänt något, kramas & pussas, säger hur mkt ni älskar varandra & det finns inget som värmer mer än när ens barn pratar, ler, lär sig nya saker.. Blir stor..
Det gör ont i hela mig när jag märker att han inte uppskattar detta. Han saknar inte, uppmuntrar inte, ger inte kärlek & lyssnar inte.. Jag hatar när Fabian är där. Jag vet att dom bråkar flera gånger per dag, att Fabian vill hem & att han tycker han har viktigare saker för sig än att spendera tid med sin son. Det gör mig så ledsen..
Jag har uppfostrat Fabian själv i exakt 3 år & 3 månader innan han kom med i bilden. Tre år av skratt, tårar, stress, kärlek, mys, omprioriteringar.. Jag var tvungen att skaffa lägenhet, byta umgänge, ändra framtidsplaner & ändra hela min vardag. SLut på att sova länge, festa, spontana fikabesök för nöjes skull & att alltid tänka vad som var bra, vad som man kunde göra, vad som inte var lämpligt & "hur man borde göra saker rätt".. Det är det bästa jag gjort!
Fabian är hela mitt liv, han ger mig glädje, skratt, kärlek & all min positiva energi. Idag är han en sån underbar, perfekt liten människa!
Att lämna honom till någon som varannan gång vi pratar häver ur sig saker som att han inte orkar, inte vill & snart skiter i allt gör mig rädd. Det är en person jag inte känner, inte vet vad han tänker & inte vet hur han reagerar i olika sammanhang. Han ber mig om råd, och stänger av innan jag ens hunnit börja. Han frågar hur man ska göra, och stänger av innan jag ens börjat ge ett svar! Varför frågar han för? Varför skriver han till mig flera gånger per kväll att Fabian är arg, Fabian är ledsen, Fabian vill hem.. Om han ändå inte vill ha råd på hur man kan göra? Det gör så ont..
Vill bara att allt ska fungera. Vill att han ska komma på vad mycket man får ut av ett barn.. Ingenting går upp emot att höra sitt barn säga "Jag älskar dig".. Det stärker mig så mkt varje gång, det gör mig stolt, glad & varm i hjärtat..
Känns som att sista månaderna varit en enda berg&dalbana.. Jag är på strålande humör ena studnen, och i nästa vill jag bara stänga in mig i ett hörn & gömma mig. Han förstör så mkt! Ser han inte det? Jag vill ju att Fabian ska vara där varannan helg för deras skull, men han vill minska tider. Jag vill att dom ska komma övernes & uppskatta den tid dom har. Jag säger att han är välkommen närsomhelst att leka med Fabian bara han hör av sig innan.. Men ändå duger det inte?
Vet inte vad jag ska göra.. Allting känns bara så jävla bajs...

Nej, försöka få tag i någon som kan komma hit & umgås, kanske spela något spel. VIll bara ha något annat att tänka på för en stund..

.....