Du...

Förstör hans liv. du har gjort honom så arg & så ledsen, på så kort tid. Gråter såfort jag tänker på det..
Han har börjat kissa på sig varje dag, och även bajsat på sig på dagis ibland. Han gråter varje kväll. Han skriker & slåss massor, för han är så arg..
Men han säger inte varför.. Hur lyckades du? Vad gjorde du för att få honom att må såhär?

I 3 år & 3 månader klarade vi oss bra utan dig. Visst var det jobbigt ibland, och jag tänkte många gånger att det skulle vara skönt att dela det här med någon, men idag ångrar jag mig. Jag ångrar att jag sa till dig att jag var gravid. Ångrar alla chanser jag gett dig. Mest av allt ångrar jag att jag lät dig ha honom utan att ifrågasätta mer, utan att titta lite närmare på hur det fungerade innan han fick sova hos dig. Men jag var ju glad! Glad att du ändrat dig. Glad att Fabian var så glad. Han skröt för folk att han minsann hade en pappa! Det tog bara tre gånger hos dig så slutade han vilja åka dit. För du bara var arg & skrek.
Hur kan man säga till en treåring att den är dum, inte fattar, att man inte vill ha honom/henne där?
Du är så sjuk, jag kommer nog aldrig förstå hur du tänker..
Det gör så ont i mig att se när han mår såhär dåligt. Att se min glada, underbara, perfekta & sociala son må så dåligt att han inte vill och inte orkar vara glad. Att han inte tycker det är skoj med nya människor längre, att han inte vill leka som vanligt.. Att han inte ens vill sova en hel natt i sin säng! Det gör så fruktansvärt ont...
Jag blir trött med. Trött på sena nätter, trött på bråk, trött på att inte förstå & att han inte kan förklara vad det är.. Det gör mig helt matt i kroppen.. & efter bara några timmar ska man upp igen. Le, skratta, vara social & hinna med att göra saker innan nästa kväll med skrik kommer. Jag är också en människa. Jag vill också hinna njuta av solen, umgås med vänner, göra mina saker jag måste via Nuevo. Jag vill hitta på saker med min Fabian, leka, kramas..
Det är det som känns värst tror jag, att jag känner ibland att jag inte orkar bråka. Att jag inte kan trösta. Att jag inte kan få mitt hjärta på bra humör..

Du är inte värd min tid, inte i dom här raderna, inte på kvällarna när Fabian somnat och jag är själv.. Inte värd våra tårar, för du förstår inte. Vill inte ens lära dig, ville inte jobba för att få det att fungera. Du sket i allting, ytterligare en gång. Ändå kan jag inte sluta, blir så ledsen!
När du struntat i allting förra gången lovade jag mig själv att så ont som det gjorde i mig, skulle du aldrig få Fabian att känna. Jag lovade mig själv att det var sista gången, och att om du någon gång kämpade för att träffa honom skulle jag känna att det var på riktigt, och inte förens då skulle jag låta det ske. Han var ju så liten då, jag var ledsen i hans ställe. Minns när du bara slutade komma på mötena. Sket i att ringa. Prioriterade bort Fabian för annat som du tyckte var viktigare. Och så får vi ju inte glömma det du sa till våra gemensamma vänner med, att allt var väl mitt fel va? Det var ju det du sa. Mathilda gör si, Mathilda säger så, Jag Får Inte, hon är så aggresiv, hon vill inte..
Därför lovade jag mig själv detta...
Men jag misslyckades ju. Jag lät dig komma hit, gav dig tid, och i slutändan gjorde du honom så illa. Hur många gånger har du gjort såhär nu? tre? Fyra? Så enormt mkt tid jag slösat på dig, så mycket ont i magen jag haft för jag varit orolig, så mycket konstiga saker jag gått med på. Träffas med gemensamma vänner, låttit dina konstiga tjejer vara med, gått i jävla samtalsterapi för i helvete! Och i slutändan fattar du ändå ingenting. Ser inte hela bilden. Diskuterar som att det vore någon jävla soffa vi pratar om och inte min son.


Idag har vi iaf varit på halvtidskonferens på Nuevo. Det gick kanonbra! Alla var jätteduktiga, och jag var där som värdinna och gav ut namnskyltar och grejer, sen vart vi intervjuade för tidiningen "Dagens Samhälle". Kommer med den 10 Juni. Kommer bli skoj :)
Iväg och väga sig, orka sitta här och vara ledsen hela dagen? Nej..

XOXO