Åsikter.

Att alla har så förbannat mkt åsikter. Ibland är det lustigt, folk som inte har upplevt saken själva, "vet" oftast bättre än alla andra. Hur kommer det sig, tro?

Just frågan om barn är en sådan grej. Folk som inte har egna barn, dom hjälper gärna till på uppfostringsfronten. Kommer med råd, kritiserar, vet bäst och har absolut inga svårigheter att diskutera saker som dom egentligen inte vet någonting om, förutom i teorin. I teorin är allting lätt, ska ni veta. Det finns rätt & fel, det finns exempel på hur saker "ska" vara, hur de "ska" göras och vad resultetet "ska" bli.

I praktiken, kära vänner, är det inte alltid så det fungerar.

Alla indivder är olika, alla fungerar på olika sätt, är bra på vissa saker, bättre på andra och kanske mindre bra på något helt annat område. Man tar in information olika, och man söker bekräftelse på sitt eget lilla vis.
Fabian till exempel, han är världens goaste kille! Han är rolig, lekfull, har massa kärlek att ge och han är superduktig på utomhusaktiviteter. Han springer snabbare än fler av dom äldre barnen här i området, han kan skjuta höjdare, klättre upp på saker som är flera meter höga för att hoppa ner utan att slå halvt ihjäl sig. Han hänger knäveck i jämnhöjd med mig utan att få panik (ja, jag är ju ändå 175 cm lång liksom) och han har inga svårigheter alls med att kasta och fånga en boll. Han skulle bli en utomordentlig friidrottare om detta håller i sig, och jag är stolt över det. Jag är stolt över att ge honom möjligheten att vara utomhus 7 dagar i veckan med mig, att vi spelar boll, att jag går med honom till lekparker, visar honom hur man kan klättra och sist men inte minst säger åt honom om det är aldeles för högt för att hoppa ner, då visar jag hellre hur han ska klättra ner också, eller lyfter ner honom. Smidigheten kommer ju dock inte från mig, som alla som känner mig vet. Jag har ingen balans, och är inte särskilt vig. Jag gillar heller inte höjder, men Fabian, han har fått allt detta ändå *kärlek*

Men han är svår ibland också, min lilla kille. Han blir lätt arg, utan att kunna förklara varför. Han söker uppmärksamhet genom att göra ibland väldigt oförklarliga saker, hörs flera gårdar bort när han leker för han är så glad och han hänger ibland inte riktigt med på lekarna med andra barn. Han är känslig med. Väldigt känslig, tar åt sig av minsta lilla fel-replik från ett annat barn, tror att man retar honom om man ler mot honom och han känner sig väldigt lätt dum inför andra om han ramlar eller något.
Han kan slåss med. Hårt, för han är stark, och har en stark vilja som han vill få igenom. Ibland kan han slåss helt utan anledning, och kan inte efteråt förklara varför han slog, eller varför han blev arg. Eller om han ens var arg vid tillfället. Lite som i förebyggande syfte kan det nog kännas som för andra, han slår först, för han TROR att någon ska vara elak, så lika "bra" att hinna först.
Likaväl som det, kan han gå fram och ge en främling i affären en kram, vilja ge en puss eller bara gå där nära. Detta kan, av andra vuxna, kännas gulligt. Äldre människor blir glada av ett glatt barn som överraskar dom med en kram en tisdageftermiddag i snabbköpet, folk som har egna barn kan tycka det är charmigt att en så liten pojke vill komma och hålla hand och hjälpa till att bära en vara.
Jag personligen tycker det är hemskt. Det finns inget gulligt i att min son känner ett behov av att krama "Arne 62 år" inne på konsum. Tänk om han gör det när jag inte är där? Tänk om "Arne" får för sig att bjuda med min son hem på fika? Alla vet att barn är lättköpta. Hör min son ordet glass, godis eller bilar så är han så lycklig så han skakar i hela kroppen, för tänk vad gott med glass, och att få leka med en röd traktor sen också!
Det lustiga i hela situationen är, att Fabian inte tycker det är konstigt. Man förklarar, tillrättavisar och vakar över honom för att det inte skall hända.. Men likförbannat blir den där gamla tanten överlycklig & Fabian blir glad, för han gör någon annan glad och då är det igång igen! Eller människor som ger godis till barn dom inte känner. Förstår ni vilka problem det kan ställa till? Nästa gång kanske det inte bara är en vänlig själ som ger bort en kola för att få ett leende, då är det en snuskgubbe som förväntar sig något.. Ni ser poängen va?

Vi jobbar med detta varje dag jag&Fabian, och flera gånger i veckan med en hempedagog närvarande. Samtidigt som vi jobbar med andra saker, som folk inte förstår, men jag vet att det är ett problem som är svårlöst för jag lever i det.
Saker som kanske inte alltid syns för andra, eller som folk inte uppfattar som problem, för dom ser det inte 14 gånger varje dag. Eller saker som andra "bara" skulle göra si & så åt.. Som jag redan försökt, tröttnat på och försökt igen lite mer, eller ändrat metod, men utan resultat. Men det är MIN vardag. Mitt liv, och jag gör mina val, Fabians val och det är jag som planerar våran framtid. Jag är oerhört tacksam över familj och vänner som ställer upp, stöttar & lyssnar. Lyssnandet ger mer än man tror, att få häva ur sig något kan vara så himla skönt, nästan som att halva problemet blir löst bara av att få säga det högt. Oavsett om det är dom bra eller mindre bra sakerna man vill få ur sig.. Min son är snart fem år, och jag älskar honom så obeskrivligt mycket. Mer för varje dag, det liksom växer sig starkare och starkare, fast man tror att det inte kan bli större.
Varje gång han lär sig något nytt så blir man obeskrivligt stolt. Men man kan ju även bli en aning besviken när saker inte utvecklar sig som man vill. Då är ett tillfälle man allra minst vill ha någons råd eller åsikter, om dom inte är utalade av någon med erfarenhet, eller om det är tröstande ord från en vän. Det sårar ibland. Det får en att känna sig lite dum också, ifrågasatt. Lite som att JAG är barnet i det hela, fast jag egentligen vet att det är jag som har erfarenheten i denna grej. För tro det eller ej, jag är faktiskt den som hastigt & lustigt fick veta att jag skulle ha barn, och har levt ensamstående med honom på heltid i snart fem år. Det är inget som ni kan förstå, sätta er in i, eller ens försöka klura ut hur man gör förens ni själva sitter där.

Som sagt, alla är olika, och i praktiken är det så det fungerar. Den som inte har barn, har ingen jävla aning om hur det är. Den kan inte förstå kärleken som finns när du tittar på ditt barn, den kan inte förstå sorgen du känner när ditt barn blir ledset. Den kan omöjligt förstå hur en så liten människa kan ge upphov till så många konstiga känslor i kroppen, på en och samma gång. Så snälla, tänk på det! Ett gott råd kan vara skönt, en hjälpande hand är också trevligt ibland.. Men bete er inte som att ni VET hur det är att ha barn på heltid när ni egentligen inte vet mer än det ni sett, hört och varit i närheten av, Tro mig, det är INTE samma sak som att veta.
Nej, nu rann orken ifrån mig, orkar inte ens tänka längre. Varit en hård men bra helg, och jag ska bara dricka min pepsi, planera inför veckan och läsa lite, sen ska jag sova.

XOXO