Men ärligt..

Sitter här och vet fan inte vad som sker.. Vet bara att det inte känns särskilt kul.

Dagen har varit bra, faktiskt riktigt bra. Började morgonen med en promenad till tybble & hem med plutt i vagnen (tror inte han skulle orka backen hem på cykel, och jag skulle köpa mkt..) med musik i öronen båda två. Hämtade upp Tindra på vägen hem och dom lekte medans jag städade, fixade med lite tvätt och emellanåt gick ut för o se vad dom gjorde.. Vilket var bortkastat eftersom dom var helt uppe i sin lek med lera :P
Kvällen blev lugn, med mat & Pocahontas för Fabian medans jag diskade upp.. Men sen gick vi till affären och jag hittade jättesöta små pastablommor! Nu menar jag verkligen små, som en halv, liten, snabbmakaron, fast formade som små blommor :) Jag vart iaf nöjd, så jag hoppas dom e goda med haha.. Fast vafan, pasta som pasta^^

Nej, iaf ont i magen för jag blir så besviken. Många gånger tänker jag att andra får tycka & tänka precis vad dom vill om mig, för dom som känner mig vet vad som är sant och inte. Tydligen hade jag fel?

Kanske borde man helt enkelt lyssna på vad andra säger? Ja, så folk får mindre o prata om? Inte umgås med någon, inte gå ut, inte vara barnledig, inte prata högt, inte synas. Visst vore det enkelt? Glida runt i sin egen bubbla, för ingen ser eller hör eller bryr sig om vem jag är, vad jag gör eller hur jag tänker. Men satan så trist.

Det råkar faktiskt vara så att jag gillar att synas. Jag älskar att höras, att skratta, att prata och att bara vara. Jag gillar att umgås, vilket gör att jag har ett ton av bekanta, väldigt mkt kompisar och några bra vänner. Dom träffar jag för jag gillar deras sällskap, jag tycker om att bjuda hem folk på te, eller för att se film. Jag gillar att när som helst kunna ringa ett samtal, plocka med mig plutt och sätta mig på bussen för att besöka någon för en eftermiddag full av prat & lek. Jag tycker om att när jag är barnledig kan jag träffa vänner, lyssna på musik, bruka lite alkohol och skratta så jag har ont i magen dagen därpå. Det är jag.

Men hör och häpna gott folk, jag gör inte allt som "alla" andra jag träffar gör! :O

Blev ni förvånade? Kan tänka mig det. Jag har en egen vilja, egna behov och egna sätt att planera mitt liv. Oavsett hur jag går tillväga så är det mitt liv, mina val, och jag räknade med att de som känner mig bäst vet att mitt omdöme inte är dåligt bara för hur mitt umgånge ser ut.

För mig är det viktigt att min son har det bra. JAG har uppfostrat honom, och jag har tagit tag i allting som verkat svårt på rätt sätt. Jag har ordnat hjälp själv, och varit hemma i 5 månader i väntan på nytt dagis och ordnat upp allting här hemma, trots att detta medförde komplikationer med jobb, försörjningsstöd och arbetsförmedlingen. Jag, Jag, Jag & endast Jag har gjort detta. Vad får er för en sekund att tro att jag så lätt skulle kasta bort det som betyder mest i mitt liv? Det bevisar ju bara vad ni tänker om mig.

Over and out.