Jahaja..

Så var det med den feberfria dagen, gick till J och lät barnen leka medans jag drack flera koppar te, åt lunch och bara var. Skönt, även om ja fick snora var femte minut och hostade en del. Runt två-tre kom Poppe o hämta mig & Fabian så åkte vi o handla lite, bl a en ny tandborste till plutten då hans försvunnit :O Lagade mat, åt och så kom febern tillbaks. Attans!
En trotsig Fabian begav sig hem till Neo nyligen, för typ tredje gången idag då dom inte kan hålla sams, för jag ville ha lite lugn och ro. Orkar inte bråka. Orkar inte höra att jag är dum, ful, elak & bara är arg. Orkar verkligen inte ta en fajt om något så onödigt som att gå till Neo.. Det jobbiga är egentligen inte att han slåss längre, det är att han blir så förbannat arg utan anledning väldigt ofta, och all tid därimellan kräver han min uppmärksamhet fullt ut.
Det räcker inte att titta när han gör något, jag ska stå Precis bredvid.
Det räcker inte att följa med honom ut, jag ska gå Precis bredvid och inte vika av en sekund, eller prata med någon vi möter.
Det spelar ingen roll att vi är heela långa dagen tillsammans under matlagning, när vi har besök, vid tvn, på rummet & ute.. Han ska sova i min säng också.
Känns som mitt liv (som inte var så himla hippt till o börja med) helt plötsligt blivit obefintligt.. I o med längre, ljusare dagar orkar han hålla igång längre, så mellan åtta-nio lägger jag honom för kvällen, och (om jag orkar vara vaken) får jag ha min egentid då. Inte så konstigt att man är tröttare, jag vill också hinna prata lite i telefon, sitta vid datorn, kolla på tv och kanske ta över en besökare som JAG kan umgås med utan att tänka på vad vi säger och ha honom klängandes på mig.

Onsdag kommer hempedagogen, hon har gjort upp lite saker som vi ska jobba med, tror det kan bli bra. Onsdag, sedan nästa tisdag, sedan tre dagar i veckan så länge det behövs. Även utredas om han behöver en resurs med sig till förskoleklass & skola (vilket jag inte tror..). Men ja, det här kan bli bra. Gäller bara att härda ut, och andas de få sekunderna som han för tillfället ger mig utrymme för.
Jag är mamma, det är mitt jobb att ta oss igenom detta... Tur jag bara har en ;) Egentlgien borde jag väl vara glad, han måste helt klart vara mitt största fan någonsin, då han inte tröttnat.. :)