Lustigt va?

Hur man fungerar. Man tror man vill något, så mkt så man inte tänker på annat.. Sen inser man att det inte var det man ville ha. Eller ännu värre, när man intalar sig själv att man inte vill, och när man står tomhänt inser man vad man just förlorat. Värst är ju när man inte kan göra något åt det.
Alla har vi våra egna vägval, och även de dåliga stigarna leder oss framåt, dock långsamt kan det ibland kännas som.

Men jaha.. När man insett att man vill något, som man tidigare intalat sig själv att man inte velat, men vet att det inte är möjligt. Ja, vart hamnar man då?
Lyssnar på Anton Kristiansson och funderar lite på livet överlag. Och på vänner. Och på icke-vänner. Lustigt, trodde ärligt jag hade kommit förbi den fasen? Tror jag hade fel.. Eller? Hoppas inte så. Hoppas att jag efter en god natts sömn inser att jag inte alls ville, utan att det bara är alltför mkt just nu för att jag ska kunna tänka klart.

XOXO