This is my life..

This is my life..
Cause this is my life, my friend..

11.3.11

Paus.

Ja, en paus vore behövligt. Vet inte riktigt exakt från vad, livet kanske? Dagen började väl sådär, men väl på gymet kändes det bättre. Tränade i flera timmar, skönt, men har en känsla av att jag kommer känna av det imorgon. Lyssnade på härliga Anton Kristiansson under tiden, vilket gjorde saken ännu bättre. Hem, duscha, något snabbt att äta och sedan hem te syster för att kolla barnen en snabbis. Pratade lite med mamma i telen. Känns tungt nu. Så svårt att veta hur dåligt hon mår, vill bara att hon ska bli frisk nu! Må bra och vara glad, älskar henne så mkt, det gör ont i mig att veta hur hon mår.

Känns aningen patetiskt att klaga över mitt egna då, vilket gav mig dåligt samvete, så bara att samla sig och gå hem såfort U kom tillbaks. Ville vara ensam.
En jobbig dag, känns som att jag inte riktigt får ut något av någonting just nu. Inte alls så mkt som jag skulle vilja, och inte på långa vägar så mycket som jag skulle behöva. Skolan går ju rätt så mkt åt helvete, "vänner" jag inte förstår mig på och människor som bara stör mig. Känner inte alls för att hämta mitt barn & gå hem för fredagsmys. Inte det minsta, känner inte för något.

Jo, jag känner för att vara barnledig, gå ut, bli berusad, träffa folk jag inte bryr mig om och som inte betyder något, för att kunna göra precis vad jag vill utan att behöva tänka på vad folk ska tycka. I vanliga fall berör inte folks åsikter mig över huvud taget, men det är ett hål i mig, som jag vill fylla... Kanske med bekräftelse? Eller något annat, någonting djupare. Något som spelar roll.
Någonstans i magen finns det där hålet, och det känns som det äter mig inifrån, där all skit samlats, sakta men säkert, senaste månaderna. Det hålet tar sönder mig inifrån. Det gör ont, och värker, varje dag. Vet inte vad jag ska kunna göra för att få bort det? Vill kunna känna att livet leker & att varje dag har betydelse, men den känslan infinner sig liksom inte.. Klart jag inte går runt & deppar dag ut & dag in, men nog skulle jag ljuga om jag säger att majoriteten av dagarna är bra. Inte ens hälften är bra nuförtiden, vissa stunder bara. Stunder då jag fylls av kärlek till min son, eller pratar med någon som gör mig glad. Eller när jag tränar. Då är jag glad, mest för jag inte behöver bry mig om saker utanför byggnaden..

Fan, värdelöst att gnälla. Det tar mig ingenstans. Men ändå gör man det så ofta, iaf jag. Kanske är det bara för att visa att jag finns här, att någon ska se mig, och skrapa ihop mig.
Du hade rätt, jag är så trasig.

XOXO

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar