Och så sitter man här..

Och bölar järnet.. Fabian är på dagis och jag tänkte bara läsa min kära systers blogg lite snabbt innan jag satte igång med något annat.. Och jag kan inte låta bli att bli så ledsen för hennes & hennes barns skull! Ingen runtomkring kan förstå vad de går igenom, men tror nog att alla som vet vad som händer just nu kan tänka, och inse det helt klara, att det är hemskt..

Hur kan en människa välja bort sitt barn?

Jag förstår det inte.. Jag blev själv väldigt förvirrad när jag fick reda på att jag var gravid. Det kändes fel, jag var för ung, gick fortfarande i skolan, jag hade så mkt planer för framtiden. Ett barn var inte inräknat i den bilden.. Jag var ensam & utan inkomst, men fick veta det väldigt sent, i vecka 23+4, så det fanns inte så många alternativ. Vet att vi satt på någon form av samtal, jag, min syster och någon pratperson inne på kvinnoklinikien och hon började prata om adoption.. "Är hon galen?!" tänkte jag.. Även om det inte var vad jag ville just då, att skaffa barn, så var det ju ändå MITT barn. Det var min bebis.. Man ger väl inte bort sitt barn? Det var två olika saker för mig, att genomföra en abort, och att ge bort sin lilla.. Jag kanske inte kände mig redo, men så har jag ju också världens bästa familj som hjälpte mig att bli det.

Det tog några dagar av tårar & förvirring, men redan veckan efter var vi på ultraljud, dit min mamma&syster följde med.. Det var det mest häftiga jag varit med om tror jag. Inuti min mage så låg en annan liten människa. Att någon kan bo i ens mage, det är så häftigt. En pojke, med hjärtslag & rörelser, och allting kändes självklart. Det var ju såklart att jag skulle ha en bebis. Att se honom bo & leva & röra sig inuti min mage, det var så häftigt så jag knappt kunde sluta skratta!

Vet att jag tyckte det var orättvist att jag missat allt det "roliga", som hur bebisen utvecklar sig, hur den växer vecka för vecka och sådant som planering, men det är det bästa som hänt mig.

Allting händer av en mening, och det var tydligen mening att jag skulle få detta underverk, och jag kan inte vara mer tacksam.

Trots all förvirring, stressen att fixa eget boende & inkomst, ensamheten att flytta hemifrån med mitt barn & alla vänner som försvann någonstans på vägen för att man inte längre var "skoj" kan jag med säkerhet säga att om jag fick/kunde välja om så skulle jag inte göra det, för Fabian är det bästa i mitt liv. Att se på honom gör mig stum av förvåning, han är så perfekt! Att man kan skapa något så underbart, att jag har skapat något så underbart, det är ett mirakel.

Jag var ju inte den enda som blev förvånad, det blev nog alla inblandade, men vi gjorde så olika val. Jag valde att ge upp en hel del för detta lilla liv, i hopp om att jag skulle få så mkt mer tillbaks. Jag hade rätt. Det Fabian ger mig, all kärlek och alla underbara stunder är värt så mycket mer än vidare studier, ett jobb eller något annat jag kunde ha önskat mig. Någon annan valde bort istället. Valde att inte närvara, att inte se och att inte bry sig. Det gör ont i mig, för hur kan det som för mig är det mest perfekta på denna jord inte vara lika perfekt & viktigt för någon annan? Jag var ju inte ensam om att skapa honom från början..

I nuläget kan jag tänka att jag är själv om att skapa honom. Det är jag som formar honom, uppfostrar honom, lever med honom och lär honom, jag och ingen annan. Det är jag som delar de glada stunderna, alla tårar, alla frågor & funderingar han har och det är enbart jag som är uppe & hemma med sjukt barn. Så alltså är jag själv med honom, och jag tror att jag någonstans kommer lära mig acceptera det, men det är fortfarande oförståligt. HUR kan man inte vilja lära känna sitt eget barn?

Poängen i det hela var iaf att även om man inte planerat ett barn, så kan jag inte förstå hur man kan välja bort det. Man har alltid ett val, och oavsett vad man tycker om den andra föräldern så kan man aldrig skylla sitt eget val på denna. Väljer man att inte närvara, då får man stå för det och ta konsekvenserna, för det är den frånvarande som missar allting.

Nej, nog om detta, skänker iaf all min kärlek till min syster lilla familj just nu! *älska* Hoppas allting löser sig till det bästa för er.

XOXO